Bansheez ☆ Reby

Jag har blivit dumpad två gånger i mitt liv, av ca 5-6 seriösa förhållanden.

Första gången var det som att han tog orden ur munnen på mig, så egentligen var vi ganska överens, även om jag för tillfället var full och var ute och flög nånstans i det blå.

Andra gången kände jag mig sårad, otillräcklig och ledsen, även fast jag visste att det skulle ske förr eller senare, och även om han sa flera gånger att det inte är mig det är fel på, utan att han behöver tid för sig själv och inte orkar vara i ett förhållande. Han sa "jag har tänkt väldigt mycket på saker och ting ett tag nu" som öppningsreplik och jag förstog genast vad det handlade om, han avslutade med "men du ska veta att jag tycker om dig". Avslutet på vår relation hade väldigt dålig timing för min del, eftersom mycket annat hade belastat mig psykiskt och känslomässigt veckorna som varit. Hade inte Leonard varit tvungen att åka hem till Australien hade det troligen sett väldigt väldigt annorlunda ut. Jag har kämpat i mer än en månads tid med att komma över den jag trodde var "the one", lyckats bra, blivit kär på nytt. Men inte långt efter att man kännt den där känslan att man gått i mål, kommit till stadiet då man kan säga "jag älskar dig", då är det över och man har samma känslor att bearbeta på nytt. Pga detta kommer såklart tankarna om Len tillbaka, vilket innebär att jag har två stora arbeten känslomässigt att jobba mig igenom och bocka av. Men jag vill inte att någon, någon och åter någon kallar Jonas för "dålig kille" eller liknande, för varken han eller jag har gjort något fel. Jonas är en underbar människa, men det höll inte. Jag älskar dig fortfarande, det gör ont överallt och jag vill bara kräkas och gråta och jag vill bara slita ut allt innehåll i min kropp och slänga iväg det och bara vara kvar som ett tomt skal utan känslor.